Historien i sin hand

Text: Liv Blomberg
Foto: Anna Drvnik

Bokbindning finns med i waldorfskolans kursplan från och med klass nio. Ämnet kan ses som en handgriplig ingång till några av människans mest betydelsefulla uppfinningar: skriftspråket, tryckpressen och i förlängningen dagens informationskultur.
Under sin skoltid kommer eleverna i kontakt med de flesta material som mänskligheten arbetat med under historien.
– I klasserna 1 till 11 är det som görs i slöjd- och hantverksundervisningen som stickprov i vår teknologiska utveckling från stenålder till sen medeltid. Bokbindningen representerar ett materialområde som varit och fortfarande är viktigt, säger Ruhi Tyson, bokbindare och lärare på Kristofferskolan i Stockholm.

Det är solbelyst eftermiddag i bokbindningssalen på Kristofferskolan. Högar med marmorerade papper ligger på borden och halvfärdiga böcker tronar framme vid fönstret.
En efter en droppar eleverna in. Går och hämtar sina arbeten och sätter sig vid borden som står uppställda i ring.
– Vad var du sjukskriven för sist? undrar läraren Ruhi Tyson med ett leende och tittar finurligt på en kille.
– Eh, hm, sjuklighet blir svaret följt av ett flin.

De fem eleverna som kommit till lektionen går i tolvan och har valt bokbindning som hantverk sitt sista år i skolan. Andra klasskamrater har valt annan slöjd som textil, smide eller trä.
– Det är obligatoriskt med hantverk, men man får välja vad man vill jobba med. Jag valde bokbindning bland annat för att det är så mysigt här, säger Moa Korkman Westling och häftar ihop sin boks delar med linnetråd.
– Nej det är det inte alls, det är jättehårt här, ropar Ruhi Tyson från andra änden av rummet där han verkat vara upptagen med något men uppenbarligen tjuvlyssnat på elevernas småprat.
– Tyst Ruhi, det var jag som fick frågan, säger Moa och reser sig och går fram till den stora pappsaxen av gjutjärn.

Den ser ut som ett lågt bord. Det går att ställa in bredd och vinkel på pappret som ska skäras och själva saxen är en lång arm med skarpslipat blad som ser ut som en enorm kökskniv. Moa Korkman Westling höjer den och ska precis sänka den mot några svarta papper när Ruhi hoppar fram och drar en bit olivtvål längs det vassa bladet innan det skär igenom högen av papper med ett frasande ljud.
– Det är Marseilletvål, säger han. Jag behöver sällan slipa saxen om jag tvålar in den ofta.

Moa har valt att göra ett fotoalbum och de mörka arken ska bli albumets sidor. Utöver ett eget fritt valt arbete ska eleverna binda tre böcker under året. Två med papperskvaliteten som vanliga böcker har och en med ett lite exklusivare papper.

Bente Büttner funderar på om hon kanske ska välja att göra en kalender. Finns det kalenderblad att få tag på eller behöver hon köpa en färdig kalender och sedan binda om den? Ruhi uppmanar henne att i så fall se upp så att hon inte får tag på en limbunden kalender. Den måste vara trådbunden.
Han visar och berättar att de flesta böcker i dag är limbundna, det vill säga sidorna är skurna var och en för sig, lagda på hög och ihoplimmade i ryggen. En sådan bok har en livslängd på 20-70 år eftersom limmet blir sprött med tiden och spricker upp. En trådbunden bok håller betydligt längre än så, kanske i hundratals år.

– Limbundna böcker är meningslösa att binda om. Letar man efter en bok att binda om måste man kolla noga. De flesta böcker idag är limmade, förklarar Ruhi.

Han hämtar en trådbunden och en limbunden bok, öppnar dem och visar. I en trådhäftad är arken vikta och en tråd håller ihop dem. Det man kan se om man tittar på bokryggen uppifrån.
– Du får öppna boken och titta noga själv, många som jobbar i bokhandeln vet inte sånt här, säger Ruhi.

På ett av borden skimrar och glänser två guldbollar och Ruhi tar en av dem i handen.
Förutom de tre böckerna ska eleverna även förgylla två träklot med 22-24 karats guld.
– Det är för skönhetens skull! De har absolut ingen funktion! skrattar han och bollar med guldkloten.
– Den som inte har jobbat med förgyllning har gått miste om något stort. Det är värre att inte ha fått pröva på att förgylla något än att missa världens godaste mat eller vin, säger han leende.

Eleverna tittar upp när de hör hans översvallande lovsång om förgyllningen. Ruhi har kommit igång och berättar vidare att det behövs mellan fem och sex lager grundering av varmlim och champagnekrita. Namnet härrör från att att kritpulvret kommer från området Champange i Frankrike. Som ett sista skikt bestryks ytan med en färgad lera som kallas bolus. Sen penslar man på ett tunt lager oljebaserad guldgrund innan bladguldet läggs på.

– Förgyllning innehåller så mycket praktisk kemi och materiallära. Ta det här med lim exempelvis säger Ruhi och går igenom vilka olika sorter det finns.
Benlim är billigast och har den sämsta kvaliteten. Det är gjort av blandade benknotor från slaktavfall. Sedan kommer hudlim som görs av kohud. Vad harhudslim är gjort av hörs på namnet, det har något bättre kvalitet än både ben- och hudlim. Med bra kvalitet i limsammanhang menas hur elastiskt limmet är och hur lång tid det behåller sin elasticitet innan det spricker och stelnar.
– Men sen ballar det ur, säger Ruhi förtjust. Det allra bästa, limmens rolls royce är störblåslim. Det kostar 5500 kronor kilot. Som tur är behövs det bara ungefär 100 gram för det som vi gör här i undervisningen.

Störblåslimmet har maximal elasticitet vilket behövs på en rund yta. Särskilt i det här fallet eftersom kloten som ska förgyllas är av trä, ett material som expanderar och drar ihop sig beroende på luftfuktigheten.

– Skulle det inte kunna funka med gädda också, undrar en av eleverna.
– Vet inte, skrattar Ruhi, men jag vet att det är en tusenårig tradition, så hade det funnits bättre och billigare sätt att göra det på så hade man förmodligen gjort det, säger han och vänder sig till en elev som vill ha hjälp.

I ämnet bokbindning liksom i andra slöjdämnen möts teori och praktik. Teknik, kemi, fysik, historia, matematik och konst går att behandla i undervisningen. Som den bokbindare han är lyfter Ruhi Tyson fram bokens särställning.

– Boken har en unik plats i vår kultur. Den är ett abstrakt objekt jämfört med andra hantverksföremål eftersom den huvudsakligen är en informationsbärare. Alla hantverksföremål är visserligen bärare av information. Kläder, tekoppar, knivar, alla uttrycker de något. Men de har också en primär funktion: kläder ska värma och skyla, kniven ska kunna skära, tekoppen ska man kunna dricka ur. Men boken är först och främst informationsbärare. Det gör den unik som hantverksföremål.

Han gör en paus och funderar.
– Därför är det är underligt att vi inte kommer mer i kontakt med boken som hantverksobjekt eftersom den spelat en så avgörande roll i vår utveckling. Det är väsentligt att veta hur en bok är uppbyggd, känna till materialet papper och vad som är god kvalitet med tanke på hur viktig den fortfarande är, säger han.

Hur eleverna upplever bokens särskilda ställning i kulturhistorien är inte lika klart. De funderar och reflekterar över sitt val av hantverk.

– Jag gillar bokbindning mer än de andra hantverken, men jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad det är jag tycker om med det, säger Albin Nokrach som sitter med tio lägg på hög framför sig. Lägg är en bokbindningsterm och betyder vanligtvis att två ark är vikta tre gånger och tillsammans bildar sexton sidor. Albin gör hål med en nål i läggen för att senare kunna häfta ihop dem. Han tänker vidare:
– Bokbindning är intressant. Processen, hur man gjorde förr. Det är allmänbildande fast ändå specifikt. Man får lära sig saker som man aldrig hade vetat annars; typ som störblåslimmet.

Elias Murray sitter bredvid och har liknande tankar.
– Vi hade alla hantverken förra året och jag gillade bokbindning bäst. Men jag har ingen djupare förklaring.

– Åjo, ropar Ruhi som återigen verkat upptagen med något annat men uppenbarligen följt samtalet:
– Du vet att det bara finns ett rätt svar!

– Ja, just det, säger Elias och med ironisk ton i rösten börjar han räkna upp hur fint det känns att vara en del av en mer än tusen år lång tradition av hantverkare och människor som bundit böcker i generation efter generation.
– Jag känner verkligen att jag connectar, säger han med en liten krökning i mungipan och blicken mot Ruhi som flinar men sedan blir allvarlig och menar att hantverket ger en förankring i de objekt som omger oss.

– Man ska inte gå ut skolan och stå främmande inför världen. När eleverna gått ut waldorfskolan ska de känna: jag kan allt. Inte att de är proffs men det ska inte finnas några onaturliga begränsningar i form av att man känner sig främmande för det som möter en. Man ska ha mött alla material, ämnen och teman under sin skoltid. Man ska ha självinsikt och förstå arbetet som krävs bakom föremålen, säger han och gör en paus innan slår ut med händerna och sammanfattar:
– Man ska vara ofrämmande för allt!

___
Ur På Väg nr 4/2016

Annonser